Hur kommer det sig att det är så vanligt med tepåsar? Är det verkligen dammet som man sopar ihop när man gör riktigt te? Varför är det alltid samma sorter som finns som pås-te?

Tepåsen uppfinns och återupptäcks

År 1901 uppfanns den första tepåsen, eller tebladshållaren, som de båda uppfinnarna kallade den. Roberta C. Lawson och Mary McLaren från Milwaukee, Wisconsin hade identifierat ett viktigt problem som uppstår när man brygger te.  Man vill nämligen kunna avbryta bryggningen, utan att teet drar för länge. Deras design påminner starkt om moderna tiders tepåsar. Bladen innesluts av en väv som är tät nog för att hålla kvar bladen,  men gles nog för att släppa igenom vattnet. Någon riktig succe blev det aldrig, och patentet föll i glömska.

När tegrossisten Thomas Sullivan i New York skickade ut prover till sina kunder 1908, missförstod de, och stoppade hela tygpåsen i tekannan. Snabbt och smidigt både att dosera och att tömma tekannan. Här finns inte mycket av dokumentation, men det är väl en möjlig historia.

De första tepåsarna var förslutna med lim, och också fick bryggas med tillsammans med tebladen. Så småningom tillkom ett snöre, så att man lättare skulle kunna plocka upp tepåsen utan att använda en sked.

Kvalitet eller kvantitet

När en större tillverkare producerar tepåsare, är det fråga om hundratusentals eller milliontals påsar åt gången. Små mängder smutsar bara ner maskinen, som producerar flera hundra tepåsar per minut, och mer än 200 000 tepåsar under ett arbetspass. Det motsvarar 400 kg te. Ofta har man flera maskiner, men man vill normalt inte byta sort oftare än maximalt en gång per dag, helst inte alls. Annars måste man göra ren maskinen stup i kvarten så att inte smakerna blandas. Därför lönar det sig bara att producera större mängder te av färre sorter. 

Hur är det då med kvaliteten? Det är ett par saker som spelar roll. Även om moderna tepåsar inte längre innehåller lim, så kan själva påsmaterialet ibland bidra med en oönskad smak, men det finns numera alternativ som är smakneutrala. Själv tebladen är ofta smuliga. Undersökningar har visat att användarna inte ger så många sekunder till själva bryggningen, så då måste smaken komma snabbt. En del får man genom att skikta tebladen, så de minsta bladdelarna kommer ut. Vanligare är att man krossar/hackar bladen till mindre partiklar. Det skulle helt enkelt inte räcka med att "sopa upp resterna". Det kan förekomma på sina håll, men är en försvinnande liten andel av det som säljs på marknaden.

Miljön är en annan aspekt att ta hänsyn till. Det går åt både material till påse, samt eventuellt snöre, häftklammer, etikett och kanske ett kuvert. Vid frakten är det mycket utrymme för en liten mängd te. Det påverkar förstås även ekonomin, och i slutänden är den avgörande. Så länge konsumenterna köper en vara av en viss kvalitet, fortsätter den att tillverkas.

Finns det inget bra då?

Det finns alltså inget som säger att tepåsar alltid är dåliga, eller ger ett dåligt te. Det kan vara både snabbt och enkelt. Vid resor kan man ta med sitt eget te. Serverar man många personer som kanske har olika smakpreferenser, kan det blir komplicerat att brygga lösviktste för var och en. Vi tillverkar själva tepåsar som bl.a. säljs till hotell. Vårt märke YeTea® görs av komposterbara, smakneutrala påsar. Vi avstår från snöre, häftklammer och etikett för att minska miljöbelastningen.

Men som privatperson hemma, så finns ett mycket större utbud av lösviktste. Man kan dosera exakt som man vill ha det, och bryggningen ger oftast en bättre smak. Att dricka te ska inte heller vara stressigt, utan en tid för samvaro eller eftertanke. Lösviktste är dessutom bättre för miljön.