Vilken tesil är bäst?

Den klassiska tesilen består av ett skaft att hålla i, och själva silen, ett bägarformat nät. Ett vanligt tillbehör, som ändå ofta blivit missuppfattat. Vi har nämligen märkt att många tror att man lägger tebladen i silen och häller vatten igenom ner i sin kopp. Men det är inte så den är tänkt att användas, för det ger ett alldeles för svagt te.

I själva verket är den tänkt att användas efter bryggningen. Man brygger alltså sitt te i en tekanna, där bladen får virvla runt fritt. Tesilen används när man serverar. Man häller det färdigbryggda teet igenom silen och ner i koppen, för att eventuella blad ska fångas upp på vägen. Är det riktigt fint kalas silar man över det färdiga teet från en bryggkanna ner i en förvärmd serveringskanna. Då har teet dragit klart, bladen är borta och det är klart att servera.

Det är har seglat upp som ett av de populäraste te-tillbehören. Det låter dig brygga en kopp åt gången. Behöver man bara en kopp att dricka själv, är det det perfekta tillbehöret. Samma sak om man är flera personer, men vill dricka olika tesorter. Många modeller har ett lock som även kan fungera som fat. Man lägger den mängd teblad man vill ha, ställer silen/filtret i koppen och häller på vatten. Locket lägger man på för att hålla teet varmt. När det bryggt klart använder man locket som fat. På så vis blir det inget spill på bordet, och man slipper ta med sig ett extra fat. Mycket praktiskt. Vill man brygga flera omgångar på samma teblad, är det bara att ställa ner silen i koppen igen, och hälla på mer vatten.

Vissa har ett vävt nät av metall, medan andra har ett perforerat metallsvep. Det finns även modeller med ett svep av nylon. Bortsett från matrialet i sig, kan det vara bra att fundera på hur tät silen är, så att den inte läcker blad.

När du väljer en tesil för kopp, finns det ett par saker att tänka på. Först och främst måste den vara stor nog så att tebladen kan röra sig. Vitsen med att brygga te är ju att tebladen ska överföra sin smak till vattnet. Om silen är för trång och tebladen ihopklämda, får man knappt ut någon smak.

Det är även en fördel om den är lätt att tömma och rengöra. Vissa går diska i maskin, medan andra enbart tål handdisk.

Teklämman även känd som te-tången är också ett populärt redskap, även om det förlorat i popularitet de senaste åren. Ett fjädrande handtag gör att man kan öppna klämman. Den består av två runda halvor av metallnät. Fördelen med den är att den är enkel, finns i olika storlekar, och att det inte är några lösa delar. En del har även ett litet "lås", så att silen inte öppnas av misstag och bladen ramlar ut i koppen.

Om du väljer en teklämma, se till att den är stor nog, så att teet får bra kontakt med vattnet. Det cirkulerar en del mycket små klämmor på marknaden. Det kan verka smidigt, men det kan vara svårt att få ut smaken när klämman är för liten.

Nackdelen med den här konstruktionen är att den är svår att få helt tät. Även nätet brukar ofta vara relativt glest, vilket gör att finbladiga eller smuliga teer (eller rooibos) läcker igenom eller fastnar i nätet. De har även en tendens att bli skev med tiden. Ett lite oväntat användningsområde för de här silarna är för att strö florsocker eller kakao på bakverk. Där är de verkligen perfekta!

Många kannor säljs med en insatssil. Den har rätt storlek för att passa direkt i kannna, och förhoppningsvis går även locket att lägga på. Materialet kan vara olika beroende på kannan, men vanliga material är rostfritt stål eller glas. Det är en smidig lösning, inte minst för att kannan hela tiden ser representabel ut, utan att locket sitter på sniskan.

Nackdelen med de här silarna är att det kan vara svårt att plocka ut en het sil - kanske i rostfritt stål - ur en kanna utan någon sorts verktyg när teet brygg klart. En gaffel eller liknande kan bli en improviserad lösning, men det ser kanske inte så flott ut. En del insatssilar kan även vara i grundaste laget för kannan i fråga. Här får man väga för- och nackdelar mot varandra.

Den här är också ett klassiskt tillbehör. Kejan är tunn, och i änden brukar det finnas en sorts krok att fästa t.ex. i koppens/kannans kant eller i kannans handtag. Jämfört med teklämman brukar kedjan kunna smita förbi locket, så att det fortfarande passar. Den tar även mindre plats än en klämma, och sticker inte upp ur koppen. Därför kan den kännas lite diskretare. Förslutningen är inte fjädrande, utan det brukar vara en sorts "lås" som stänger de båda halvorna, men det finns även teägg med bajonett-förslutning, där man vrider/skruvar fast delarna i varandra. Även här kan det förekomma att halvorna inte sluter helt tätt, och att väven är något gles.

Te-strumpa i en tekanna av terrakotta - det är en klassisk kombination från 70-talet. Med sin vida öppning är den lätt att fylla. Te-strumpan brukar vara av 100% bomull. Känslan är rejäl och lite retro. Passar det i din tekanna, så varför inte? Ofta brukar det vara så att även ett lite tätare lock fungerar bra. Kommer ofta med en rejäl krok som man kan hänga upp den på tork i när man tömt den. Kroken fungerar även som handtag vid användningen.

Pipsilen är en väldigt speciell manick. Känd även som "te-kvast" för man in den i pipen på kannan. När teet bryggt klart, silar man alltså direkt genom pipsilen i tekannans pip. Precis som med en klassisk tesil åker bladen runt i kannan. Den har även lite speciella fördelar. Eftersom den så att säga sköter sig själv, behöver man inte placera eller flytta på silen för varje kopp man serverar, utan det är bara att hälla. Dessutom finns en liten metallbygel som används för att dra ut pipsilen efter användning. Den fungerar även som en "drop stop", och rätt placerad ser den till att kannan inte droppar. Ett genialiskt litet tillbehör, som anhängarna anser är den bästa lösningen på sil-problemet.

Inte riktigt en sil, men fyller samma funktion. Det är engångspåsar som man fyller med sitt lösviktste i den dos man vill ha. Kanske inte optimalt ur miljösynpunkt, men ibland kan det vara praktiskt t.ex. vid resor. Finns i olika storlekar, med och utan snöre.